Mitt tidsperspektiv är lite suddigt men ungefär 2.5 timmar efter vår ankomst till sjukhuset så satte mina krystvärkar igång. Innan dess hade jag öppnat mig till 10cm på bara några minuter och hade riktigt ont när värkarna kom vid det här laget. Kommer ihåg den smärtan som krampaktig och helt fruktansvärd men ändå kontrollerbar. Micke och barnmorskan hjälpte mig att använda lustgasen och var otroligt stöttande och lugnande. Jag låg på sidan och släppte inte taget om den där lustgasmasken. Kommer ihåg hur Micke försökte få mig att andas lite utan masken under pauserna men han märkte rätt snabbt att det var lönlöst haha. Jag hade även fått dropp eftersom jag inte ätit och druckit så mycket under det senaste dygnet. Jag var exalterad och adrenalinet pumpade runt i kroppen, jag ville föda barn, jag var taggad och försökte tänka att smärtan var en positiv smärta och varje värk en värk närmare att få träffa mitt barn. Låter kanske lite förvoptimistisk och naivt men att gå så många dagar över tiden gjorde att jag inte ville vänta en sekund till.
Här någonstans strax innan mina krystvärkar gick vattnet. Jag låg på sidan och Micke som satt vid mitt huvud lyckades ändå få vatten på sig. Det liksom explodera ut. Ni vet när man är superkissnödig och äntligen får kissa, den känslan fast gånger hundra. Så skönt!
Tillslut kom dom efterlängtade orden från barnmorskan att det var dags att släppa masken och börja krysta. Jag släppte inte masken men krystade som bara den 🙂 I mitt fall så var krystvärkarna otroligt befriande, det är en sådan belöning att faktiskt med egen kraft få känna att man trycker ut sitt barn. Helt sjuk (och smärtsam) känsla men med lustgas och världens bästa man vid min sida så orkade jag fortsätta kämpa. En känsla jag vill ta med mig om jag ska föda barn igen var att jag mindes hur jag tänkte att just nu ska det passera en människa ut mellan mina ben och det gör ”bara” såhär ont. Kom ihåg att jag hade lustgas och att man lätt glömmer smärtan men jag tycker ändå att det är en häftig känsla att tänka tillbaka på.
Enligt min journal så höll jag på att krysta i ca en timme men den timmen kändes som 10 min (kanske för att jag var så hög haha). Anledningen till att det tog sådan tid var för att Malte låg med handen framför sitt huvud vilket gjorde det svårare för honom att komma ut. Jag vägrade dessutom röra på mig pga smärtan men för att skynda på förloppet så hjälpte Micke mig att stå på knä lutandes över sängen. Där stod jag i en värk men hade knappt någon ork kvar att hålla upp kroppen så tillslut blev jag tillsagd att ligga på rygg med benen upp i luften. Här kände jag direkt att jag var starkare och hade mycket mer kraft. Malte började bli stressad vid det här laget och när jag hörde dom orden fick jag ännu mera kraft och tog i allt vad jag hade.
Nu sitter jag med tårar i ögonen för sekunden när han kommer ut är fortfarande så tydlig och verklig. Jag kommer ihåg hur det lät, hur det kändes och hur kan skrek. Känslan när hans varma och blöta kropp lades mot min. Klockan var 03.30 och vi hade bara varit inne på sjukhuset i 3.5 timme. Det var fredag den 8 juli och jag kommer ihåg hur jag noterade att solen gick upp utanför fönstret. Denna stund är så överväldigande och maxad på alla plan. Det kändes som att vi precis hade kommit in i rummet och plötsligt var han ute. Vår fina och friska lilla pojke.
Med Malte på bröstet och Micke vid vår sida så togs moderkakan ut, jag kontrollerades och fick gå och kissa, sedan serverades frukost och vi fick packa ihop och flytta till BB-hotellet som för övrigt är fantastiskt. Sådan service och trygghet att få spendera första dygnet med sitt lilla spädbarn där. Rekommenderas!
Inte så lätt att minnas allt och skriva om detta förlopp nu några månader i efterhand för jag märker att man glömmer snabbt men jag hoppas att ni har fått en hyfsad beskrivning. Jag vill också förmedla att detta var en av de mest fysiskt och psykiskt krävande upplevelserna jag varit med om. Och då har jag även sprungit ett marathon!. Mitt tips inför förlossningen är att inte förvänta sig att det ska ske på ett speciellt sett i förväg, var öppen och lyssna på din kropp. Den vet precis vad den ska göra så tvivla inte på att du kommer klara av att föda barn för det går.
TACK Micke för ditt lugn, din energi och pepp när jag behövde det som mest. Det var mycket tack vare dig som jag orkade sista timmen och fortsatte tro på mig själv hela vägen . Tack Marika och all personal på förlossningen, ni är grymma!
Senaste kommentarer