Det började när jag var 16-17år och fortfarande trodde att jag skulle ha en elitsatsande framtid inom handbollen. Det är vid denna ålder som man kan bli så fruktansvärt beslutsam, målmedveten och driven om man vill något tillräckligt mycket. Det är en del av dig och du kan inte tänka dig ett liv utan det. Jag visste att jag var duktig, att jag hade ambitionen och viljan att ta mig långt. Redan som åttaåring insåg både jag och folk i min omgivning att jag hade talang. Mitt självförtroende växte sig större för varje år och min satsning blev mer och mer seriös. För mig var det lika blodigt allvar på träning och match. En tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Varje sprint, varje kamp, varje skott skulle sitta. Min (positiva) nervositet inför VARJE match var ett faktum. Jag ville alltid vinna. Vara bäst. Få kämpa och prestera tillsammans med mitt lag. Ah den känslan…
För att utvecklas och ta ett steg i rätt riktning så bytte jag som junior till en ny klubb. Jag fick många lovord och innan kontraktet var påskrivet så instämde tränarna att detta skulle bli den ”bästa”klubben för mig. Jag var så exalterad och målmedveten inför kommande säsong.
Efter några veckor var det seriestart och jag satt hela första matchen på bänken. ”Ok såhär kan vara ibland” tänkte jag, inga konstigheter. Andra matchen, bänk. Tredje matchen spelade jag några minuter i andra halvlek. Jag kommer inte ihåg allt exakt men det jag minns som starkast är min förvirring. Varför? Dom som är inne på planen överpresterade inte direkt. Vi kunde rent ut sagt spela skitdåligt utan att jag ens fick en chans. Att jag inte skulle spela hela matcher som i min tidigare klubb var jag medveten om men att bli bänkad och helt plötsligt känna mig som en reserv bröt ner mig totalt. Såhär skulle det ju inte bli?!
Jag började rannsaka och fundera på vad detta kunde bero på. Både min träningsnärvaro och prestation under träningarna var bra. Riktigt bra. Det enda jag visste var att jag var den enda nya i laget och majoriteten hade spelat sedan barnsben i samma klubb. Spelare vars Föräldrar sitter i styrelsen eller till och med som ledare. Tyvärr är detta inget ovanligt.
Det som sårar mig som mest är att jag vid den här åldern inte hade någon som helst pondus eller mod att sätta ner foten. Ifrågasätta. Ställa krav. Jag bet ihop, kämpade på, la ner ännu mer tid och kraft på träningen utan att det generade till något. Jag insåg att det spelade inte roll hur duktig jag var, dom skulle ändå aldrig låta mig ta den där platsen. Men vad hade hänt om jag vågade? Om jag hade hamnat i en annan klubb? Sådana tankar kan jag få spader på.
Det är nu i efterhand jag inser vad jag faktiskt utsattes för. Det som var en del av mig (hela mig!) och gjorde mig lycklig hade istället blivit ångestladdat.
Efter två säsonger gav jag upp. Mina handbollsvisioner blev mindre och mindre och jag började hitta andra saker i livet som jag la ned tid på. Jag gick tillbaka till min gamla klubb, träningsdosen och satsningen minskade och efter två knäskador har jag slängt in mina handbollsskor långt in i garderoben.
I efterhand stötte jag på min gamla tränare och det värsta av allt var att ”denne” bad mig om ursäkt ?! Jahapp! Så detta är alltså något som pågått medvetet från denna persons sida? Att inte låta mig ta plats. Att inte låta mig få spela. Att inte visa vad jag går för. Att genom små handlingar trycka ned och ignorera mig. Jag kommer ihåg att jag försökte låtsas som att det inte hade spelat någon roll.
Jag tror inte att jag skulle spelat i landslaget. Jag är inte ledsen att jag är där jag är idag. Jag är stolt! Men jag tänker bara på vad sorgligt det är att detta inte är något ovanligt. Att det faktiskt är avgörande vilken tränare du har, vilken klubb du tillhör osv för att du både ska tycka det är roligt OCH ska kunna nå till en viss nivå.
Det finns tillfällen då jag skulle vilja spola tillbaka tiden och sätta mina tränare på plats. Välja en ny väg tidigare. Men jag inser ju också vilken lärdom jag tagit. Idag gör jag allt på mina villkor. Det är JAG som bestämmer när jag vill påbörja eller avsluta något, inte någon annan !
Hur ser ni på detta? Har ni upplevt liknande situationer?
Senaste kommentarer