Malte var beräknad den 28 juni 2016 och jag var hela tiden bombsäker på att han skulle komma tidigare (jag vet såå dumt) Detta resulterade till att många började fråga mig redan 2-3v innan bf om jag kände att något var på gång vilket det självklart skulle dröja flera veckor till.
Under hela graviditeten mådde jag oförskämt bra förutom lite illamående under de första 12-13 veckorna. Jag jobbade som personlig tränare, höll i pass och cyklade till och från jobbet fram till vecka 33-34 någonting. Min kropp började säga ifrån att jag skulle dra ner på tempot, och jag fick successivt gå ner i arbetstid. Fyra veckor innan bf fick jag gå på 100% ledighet vilket gjorde att jag kunde lyssna helt på min kropp och lägga all energi på att må så bra som möjligt. Träna, äta och sova precis när jag behövde och kroppen ville. Jag förstår att alla har olika förutsättningar men att investera och prioritera denna tid var det bästa jag kunde göra.
Mina sista veckor som gravid mitt i sommaren var fantastiska och jag la ner mycket tid på att träna, äta bra, vila och fixa i ordning hemma. Tiden gick relativt snabbt men längtan och nedräkningen var ett ständigt faktum och helt plötsligt fanns det också mycket tid att tänka och reflektera över att jag faktiskt skulle bli mamma. Jag såg fram emot förlossningen, såg fram emot smärtan, såg fram emot att få träffa vår pojke något oerhört. Datumet för bf passerade och jag började bli riktigt riktigt otålig. Försökte verkligen känna efter men…ingenting. Började tvätta och vika bebiskläder för andra gången, packa väskan, handla ännu mer prylar, raka benen, måla naglar, haha you name it. Kommer ihåg att det var midsommar och fotbolls-em och innan varje match på tv så hoppades jag att vattnet plötsligt skulle gå och vi inte skulle hinna se klart matchen utan behöva åka in.
En vecka efter (onsdag) bf fick vi gå på ett UL -för att se att allt var ok och på promenaden hem därifrån började jag känna en lätt molnande värk. Gjorde inte särskilt ont men det var ändå så att jag fick stanna till. Under natten till torsdag vaknade jag ungefär en gång i timmen av ganska starka sammandragningar men det var fortfarande kontrollerbart så jag tänkte att jag skulle försöka sova så mycket som möjligt. Det var tur för den kommande dagen (torsdag) var riktigt tuff. Fick knappt i mig någon mat och rörde mig endast från soffan, sängen och toaletten. Så fort jag var uppe och rörde mig så fick jag riktigt starka sammandragningar och fick lägga mig direkt. Som förstföderska vet du såklart inte vad du ska förvänta dig. Hur ont ska det egentligen göra? När ska man ringa, åka in? Framåt eftermiddagen kom den så kallade ”slemproppen” och eftersom jag fortfarande hade ganska starka fast oregelbundna sammandragingar så ringde vi till Danderyd. Fick rådet att stanna hemma tills det blev mer regelbundna värkar eller att vattnet gick. jahapp! drack mycket vatten och försökte äta för någonstans kände jag på mig att snart ska vi nog fan åka in.
21.00 samma kväll började en EM-match på tv och jag tänkte att ”den här ska vi INTE se klart utan att jag har en bebis”. Såg knappt något av den matchen på grund av all smärta så tillslut ringde vi Danderyd som hade fullt, testade SÖS som hade plats och efter det samtalet så fick vi lov att äntligen åka in. En god vän till oss som är polis kom och körde in oss och jag kommer ihåg hur arg jag blev för att hon inte lät mig ligga ner i baksätet, haha. 10 min bilfärd genom Södermalm och några mysiga värkar i bilens baksäte så var framme. Nu hade jag förbannat ont., Klockan var nästan prick tolv på natten när jag kom in på rummet. Undersöktes av en underbar undersköterska och barnmorska, 6cm öppen. Jag var i chock och så imponerad av mig själv, 6 cm!! Micke och jag gjorde high five!
Blev tillfrågad om jag ville ha epidural eller någon annan smärtlindring. Kände att jag nog ville ha epidural för smärtan blev inte direkt lindrigare vid det här lagret. Undersöktes igen och helt plötsligt var jag öppen 10 cm så någon epidural hann jag inte få. Fann istället kärleken i lustgas. Underbar uppfinning! Strax därpå började jag känna så kallade krystvärkar vilket är en otroligt befriande känsla. Man vet att det är nära. Jag ska få träffa mitt barn, MITT BARN!
Fortsättning följer…
Senaste kommentarer